De första minnena jag har om kälkåkning var när vi barn gick till gräsbacken på Sofiebergsgatan. Det var en mycket liten backe som inte var det minsta brant. Där åkte vi på våra mammors sopskyfflar. Dom var helt förträffliga. Ett bra handtag som vi satte mellan benen och skyffeln som gled bra i snön.

När jag blev lite större åkte vi ofta i Sjömansbacken. Det kunde vara farligt för att längst ner i backen gick Fjällgatan, den var mycket trafikerad. Vi ungar var inte dumma, givetvis svängde vi av och in på Matrosgatan som var en tvärgata till Sjömansgatan.

Jag minns att vi barn på Eldaregatan skilde på kälke och bob. Kälken hade medar som slutade tvärt längst fram medan bobens medar gick runt i var sin båge där fram. Båda hade ratt och broms.

När Sjömansbacken var för hal och isig kom gatukontorets gubbar och sandade backen men när dom åkt så hämtade vi barn kvastar och sopade bort all sand så vi kunde åka igen..